Martin Landgren

I mitt avhandlingsarbete kommer jag utforska skilsmässan mellan synagoga och kyrka utifrån senare tids forskning om så kallade Voluntary Associations.

Den tidiga kyrkan allt att vinna på att vara en del av synagogan i den miljö som rådde i det romerska imperiet under det första århundradet. Eftersom det är tydligt att de jesustroende och synagogorna i många fall och på många platser delade tak så skedde mycket av det som kom att bli den kristna kyrkans tidiga utveckling i nära relation till synagogan. Den spänning det genererade kan vi ur de jesustroendes perspektiv se spåren av i en del nytestamentliga texter samt i den samling texter som brukar benämnas som De Apostoliska Fäderna.

Jag menar att som en reaktion på denna spänning började den jesustroende delen av synagogan utveckla ett embryo till kyrkliga ämbeten. Paulus skriver Filipperbrevet primärt till församlingsledarna (episkopoi kai diakonoi) och i pastoralbreven skriver författaren om de förväntade kvalifikationerna hos dessa ämbetsbärare (Jfr 1 Tim 3:1-13, Titus 1:5-9). Man har sedan länge konstaterat att titlarna presbuteros och episkopos tycks fungera som utbytbara begrepp vid Paulus tid men vid tiden för Ignatiusbreven i början av 100-talet är det en mer medveten skillnad mellan titlarna. Här har skett en intressant utveckling, där titlarna tycks ha blivit mer definierade i takt med att spänningarna ökat i den unga kyrkans förhållande till synagogan. Detta skulle behöva undersökas mer. Min tes i mitt avhandlingsarbete är därför att begreppet episkops – som uttryck för en mer utvecklad ämbetssyn – blev de Jesustroende församlingarnas respons på att relationen till den traditionella synagogan blev allt sämre. Man utvecklade en egen ledarskapsform skild från synagogans, och kom allt mer att förstås som en association utan koppling till synagogan.